Jag har alltid varit en sällskapssjuk person och älskat kärleken. När jag blir kär blir jag oftast väldigt kär, och när jag sitter själv vissa kvällar vill jag bara kura ihop mig och tycka synd om mig själv för att armarna inte finns där just denna natt och håller om mig, trots att de fanns där igår och kommer finnas där snart igen.
Det är rätt så jobbigt att vara mig ibland, för inners inne vet jag att jag njuter av ensamheten då och då. Jag har bara intalat mig själv att jag inte gillar den, och att jag liksom ska sakna personen som får mig att le och bli lycklig så fort han gått ur min port. Detta gör att jag inte tar vara på dom ensamma stunderna, trots att jag borde gilla dem.
Lite samma sak är det med dig, fast ändå inte. Dig saknar jag konstant, trots att jag träffade dig nyligen. För du finns inte längre hos mig som förut. Jag läser folks bloggar och ser hur de öser kärleksord mot deras livs förmodligen mest betydelsefulla person, och jag tänker att jag också vill ösa vackra ord ner på ett papper och ge till dig. Men jag kan inte. Det är något som tar emot.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar