Jag vrider mitt huvud och vart jag än vänder vimlar det av kärleksfulla blickar och glada skratt. Värmen mellan deras händer och känslan som medföljer i kyssen strålar, och det river till inom mig. Kärleken är något jag älskar, beundrar och alltid kommer avguda. Den drabbade mig första gången i ganska tidig ålder och trots att jag redan då blev förkrossad och spenderade dagar i sängen med musiken som läkemedel fångade den mig igen, och igen.
Det skapades ett kretslopp, där jag fångades in i nätet, föll, klättrade upp igen, föll en gång till, fick nya krafter och nytt mod och än en gång lät mig bli uppdragen av en ny, stark hand.
Nu sitter jag här i ett virrvarr av känslor, saknar värmen från din kropp i sängen och funderar på om jag än en gång faller. Det jag allra mest önskar är att få se dina fina ögon le mot mig igen, när jag som minst anar det, som alltid. Jag vill ligga och småretas och få dig att brista ut i skratt men snabbt bli allvarsam igen och säga sötkorv medan du ger mig en lång betydelsefull kram.
Jag vet inte vad som händer, jag vet bara att det händer.
Och trots att det gör så förfärligt ont ibland, avgudar jag fortfarande kärleken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar