Så var man ensam igen. Singular. Bärandes på ett hjärta som känns tomt, ekande och alldeles för kallt och en hjärna som är fylld av alla possitiva fina minnen.
Trots att det varit svajigt, gör det alltid lika ont. Det är smärtsamt att veta att jag aldrig mer kommer få snudda dina vackra läppar eller kolla in i dina ögon mer än två sekunder, utan att någon kommer vika undan med blicken. Ikväll kommer jag krypa ner i en kall säng, och veta att den aldrig mer kommer bli uppvärmd av en lättväckd människa som alltid somnar fortare än jag.
Jag minns när min pappa stöttade mig första gången jag föll, genom att säga: "Vi som vill unna oss allt vacker som förhållanden medför och njuta av livet tillsammans med någon måste tyvärr även ta smällarna det medför."
Jag vet att han har rätt, och jag vet att det går över, att man på nytt kommer bli uppdragen av en outforskad hand som vill visa mig något spännande i livet.
Men jag hatar att lära mig leva utan ett pling från telefonen, kramar i skolkorridoren och en hand att hålla inför folk på stan. Jag hatar att man bara minns allt vackert.
Jag hatar att jag fäller mina tårar för dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar