Jag springer och springer i en mörk skog, för att jag känner mig jagad av rädslan. Ibland hinner den ikapp mig och allt blir svart. Bäcksvart.
En stark önskan av att knöckla ihop all äcklig rädsla och besvikelse till en liten boll och kasta i närmaste papperskorg fyller hela mig, för jag är så otroligt trött på dess existens.
Men istället klistrar jag på det äckliga leendet och går vidare. Vad har man för val egentligen?
Nu ska jag iväg på dop, världens finaste lilla kille ska döpas och världens stolaste moster är taggad till tusen. Ingen liten endaste mikromolekyl i denna värld ska få förstöra denna dag! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar