Jag vaknade av att dina ben var inslingrade i mina och din andedräkt värmde min nacke. Eftersom du är lättväckt märkte du direkt när jag vaknat, och du tog dina armar och kramade om mig, hårt hårt, som om du var rädd att jag skulle resa mig och lämna dig ensam.
Trots att klockan var tidigt på morgonen, kunde jag inte somna om. Jag låg bredvid det vackraste jag vet, det som får mitt hjärta att slå ett extra slag och den personen som gör en söndagsmorgon till fest.
Jag hörde hur du föll in i drömmarna igen, men jag bevarade stunden genom att bara ligga och kolla på ditt rofyllda ansikte. Jag ville pussa dig, röra vid dina lockar och kyssa din kind, men jag lät dig sova.
Och så låg vi där, och låtsades att tiden stod stilla och att det enda som existerade var vi.
Ikväll ligger jag ensam i min kalla säng, fryser och önskar så in i bomben att du var här. Varför kan man inte alltid få befinna sig i dom fina minnena och stunderna?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar