Jag har nog aldrig tagit del av en mer värdelös vardag som den jag lever för tillfället. Dagarna flyter in i varandra och jag känner mig som en robot som somnar, vaknar, klär på mig, äter, går till skolan, äter lite till, åker hem, pluggar, äter lite till, pluggar lite till, somnar, vaknar osv...
Jag vill lägga mig i en stäng med dina armar runt mina och lyssna på musik, skratta och somna in bredvid dig utan att behöva ställa väckarklockan för att plugga dagen efter.
Får jag en liten ledig lucka går den åt till att övningsköra, plugga teori eller kanske, mycket sällan, hinna ta mig iväg till träningslokalen.
Det värsta är att jag inte ser något slut. Jag slår upp böckerna till morgondagens prov, och vet att jag imorgonkväll inte kommer känna någon lättnad alls. En hel hög av böcker väntar på att bli öppnade och inlärda. Som ett kretslopp där allting går runt i en cirkel.
Om tre veckor är det höstlov, och även om det också kommer vara fyllt av plugg eller teori eller bilkörning så kommer det innehålla en gnutta variation i vardagen, och förhoppningsvis en del kyssar på dina mjuka läppar och nätter med dina armar som håller om mig bättre än någon annans.
Jag måste hålla ut, om jag så ska tvingas spy och slå sönder något.
Nu ska jag duscha, pränta in den sista geografin och sova.
Om det är någon som läser den här bloggen i detta skick så hyllar jag er, och ber om ursäkt för min elegi (klagodikt).
Det kommer komma bättre tider!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar