Nu tvivlar jag inte en sekund längre. Det är på gränslandet till att jag kommer gå under ytan, lägga mig i sängen och vägra gå till skolan för att mina ögon inte går att öppna och magen gör uppror med genomskärande smärtor.
Denna stress tär och skär mig i bitar och jag hinner knappt laga mat längre. Träningen har blivit utesluten sedan lång tid tillbaka och trots allt detta måste jag prioritera vad jag ska ta tag i och inte. Nu har jag tagit en alldeles för lång paus från pluggandet (femton minuter) och måste genast återgå till det tomma worlddokumentet som ska fyllas med en psykologianalys.
Gud vad roligt det är att inte hinna ha någon fritid för tillfället.
Vi får se när vi ses, om vi ses, gott folk.
Lev lite åt mig med tack! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar