Utanför mitt fönstret snurrar verkligheten som en karusell och tiden tickar i en konstant hastighet, utan några avbrott, men inne i min lägenhet står allting stilla. Jag sitter som fastklistrad med karlssons klister och kan inte röra mig utanför dessa väggar. Känslan av maktlöshet är enorm, och jag kan inte styra över spöket som sitter inne i min kropp. Smärtan kommer stötvis, och mellan stötarna hinner hoppet byggas upp minimalt, för att plötsligt i nästa sekund raseras.
I två månader har livet rullar på helt okej. Jag har trott att jag lärt mig leva i situationen jag hamnat i, med en hyffsad kraft att kunna bestämma över sjukdomen. Men så plötsligt, en dag i oktober när solens strålar faller in genom fönstret, sitter man där och inser att allting bara varit ren jävla tur. Plötsligt har man ingen aning om vad som hände under natten och varför man just denna dag måste ringa och sjukanmäla sig.
Ovissheten gör mig galen, maktlösheten får mig att ge upp för en sekund. Varför just jag?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar