Två ögon som i ett halvår mötts och bytt ett leende, möts nu för att genast vika undan och låtsas kolla på något som knappt existerar i andra änden av korridoren.
Vi vet så mycket om varandra. Jag vet var dina födelsemärken sitter, vad som får dig att skratta och vad som, i mycket sällsynta fall, får dig irriterad. Ändå har allting på ett dygn fallit i tusen bitar som gör att ett hej gör alldeles för ont att trycka fram.
Fan vad jag hatar denna omogna fas i tonåringars liv.
Jag blir äcklad av att ha delat med mig av något som du nu bara kan kasta bort.
Som om jag inte har nog, så är jag så täppt att jag knappt får någon luft och mitt busskort är borta med vinden. Har jag någon minimal tur har skolan sparat busskortsnumret och jag får ett nytt. Snälla gud, jag behöver ett mirakel just nu.
Jag har dock världens bästa pappa som igår kom hem och styrde upp saker i mitt liv igen, samt med en mycket fin jacka i present. Ja, han måste vara världens bästa pappa! :)
Ett ännu större ljus i det hela: Om ett och ett halv dygn befinner jag mig i underbara bästa Linköping med världens finaste syster! <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar