Jag satt med musiken i öronen och kollade ut på gatlyktorna som for förbi bussfönstret, mest för att jag vet att du alltid gör så. Jag försökte fånga ett ögonblick där jag för en gångs skull kunde framkalla samma känsla som du, även om det inte gör någon skillnad längre.
Folk tror förmodligen att jag ångrar mitt beslut när de frågar med medlidande ögon hur jag mår, och jag dömer dem inte. Personer brukar inte kunna klippa ett band och samtidigt skratta mot sin omgivning. Men det värsta är inte att jag beslutade att ge upp, för jag vet att det inte hade hjälpt om jag fortsatt kämpa.
Det som gör ont är att vi båda säger att vi gillar varandra. Att få upp bilder från när två förälskade leenden möts på näthinnan, att höra mig själv skratta åt dina torra skämt när vi flummade ut och att titta på den tomma sängen men istället se oss ligga där och kolla på varandra i minuter medan vi låtsades att tiden stod stilla, får mig att inse att vi verkligen gjorde det. Vi gillade varandra, och det gör vi fortfarande. Ändå tvingas jag glömma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar