Vi är ungefär som en tom chipspåse med endast några fjuttiga smulor kvar. Dom ligger där och blir segare och segare. Den enda skillnaden mellan chipspåsen och oss är att chipspåsen kan man slänga när man vill. Men vi har ett band som ingen kan klippa eller slänga, hur sega och möggliga smulorna än tycks bli.
Jag finner inga ord att fylla en dånande tystnad med, och du finner inga ord att försvara den med. Vad ska man säga när allting är sagt?
Jag är fast i ett fucking spindelnät som långsamt kväver mig och skapar en slags panik.
Jag vill ut. Fly. Långt bort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar