Varför ska jag alltid lyckas vara den som lägger sig ner, tigger om förlåtelse och säger att jag ångrar allting? Varför får jag alltid allting att låta så fel, så brutalt, så argsint. Varför kan jag inte bara säga precis som jag känner, och få folk att ta det på allvar med respekt, och att det faktiskt nån gång blir dem som ber om förlåtelse?
Kanske för att jag är rädd att förlora dem, människorna i min omgivning. Jag är rädd att mista ännu fler trygga band. Rädd att skapa konflikt. Jag vill att alla ska må bra, jag vill inte skapa stora problem. Jag vill inte att folk ska gå runt och känna ilska mot någonting jag gjort eller sagt.
Men jag önskar någongång att jag kunde få ett erkännande, ett simpelt men betydelsefullt förlåt. En kram som betydde; JAG ska bättra mig. JAG har betett mig illa.
Men vi får våra roller i samhället, och jag är helt enkelt för feg för att våga ändra min.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar