Jag lägger mig ner på sängen och kniper ihop mina ögon. Jag vill inte se verkligheten, jag vill blunda och föras tillbaka i tiden. Tillbaka till ett lyckligt liv, en fungerande vardag, en gemenskap.
Jag kollar ut genom fönstret. Varannan minut susar en buss förbi i världens fart. Det är Måndagmorgon, folk har försvoit sig. Folk är trötta. Folk kommer försent. Folk springer. Överallt är stressen tillbaka. Jag är tillbaka. Sjukdomen är tillbaka.
Jag vill bara fly från en stad som är bombad av stockholmssyndromet, fly till en plats där jag får bestämma över min kropp och själ. Musiken får dränka mina smärtor. Klockan tickar hela tiden, och likaså pressen på att inom en halvtimme måste magontet ha gått över. Om max fyrtio minuter måste jag vara utanför denna lägenhet, på väg till skolan, för att inte missa ytterligare en lektion.
Det här tar kål på mig. Jag faller mot marken och allt mitt hopp raseras, för att åter igen byggas upp. När det värsta är över får man ny kraft, nya forhoppningar, och man tar sig sakta uppåt. Men gång på gång blir jag nedkastad, och det är alltid precis lika mörkt och ensamt där nere som sist. Det är alltid lika tröttsamt att falla, och veta att det kommer ske igen, och igen, och igen. Allting är som ett kretslopp, och i ett kretslopp finns det inget slut.
2 kommentarer:
<3. ;/ vi kan flytta till en liten stuga i fjällen och fiska hela dagarna tills din sjukdom försvinner! hoppas det blev bättre från imorse iaf. <3<3
åh, det skulle vara ren lycka! <3
Skicka en kommentar