En tom, ensam lägenhet. Självklart kan det vara skönt att vara själv ibland. Bo själv. Äta själv. Gör vad man vill utan att någon bryr sig, ifrågasätter eller är i vägen. Men jag har efter många år, om och om igen, insett att jag är en sällskapssjuk människa. Jag har svårt att finna charmen i att dricka te, ensam, i en tom lägenhet.
Men denna helg har jag även insett att ensamhet är bra att klara av. Det är viktigt att kunna vara ensam, att inte vara rädd för tystheten och tomheten. Jag känner mig så mycket starkare nu än för två år sedan, och jag tror mycket är på grund av all den tid jag tvingats spendera ensam, utan familjen runt mig dygnet runt. Även om jag hatat det 99% av tiden, har det satt spår i mig som gett erferenhet och chans att våga lita på mig själv mer än tidigare.
Många är alldeles för rädda för ensamheten. En stor del av befolkningen rutar in sig i sina mönster, och när dom faller samman glömmer vi bort att se resten av folket vi har runt omkring oss.
Jag kan se att du är rädd för att bli ensam. Du känner dig ensam, du får panik av ensamheten. Kanske borde jag bli påverkad, men detta ger mig endast ännu mer motivation att ge plats för och klara av all ensamhet, även om den är tråkig, grå och hemsk ibland, för ensamhet i en lagom dos ger oss endast tid att bli starkare och tryggare i oss själva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar