Jag undrar någonstans långt inne hur hemsk jag är som inte minns. Allting börjar bli som en stor dimma där saker flyter in i varandra. Folk ställer frågor om hur det brukade vara, men jag kan inte längre ge dem ett ärligt svar. Jag minns inte dig och mig som en tvåsamhet från förr. Jag ser oss som tjugo procent av en enhet, av en familj. Vi var alla en gemenskap där vi umgicks i grupp, som flockdjur, och jag behövde aldrig fundera på din och min relation i singular. Den var så självklar att jag aldrig behövde ge den uppmärksamhet. Du fanns där ändå.
Att jag inte minns gör det ännu svårare att veta vad jag kämpar för. Jag vet inte hur mållinjen ser ut, eller om den ens existerar. Jag vet inte hur den optimala relationen mellan oss bör vara. Det enda jag vet är att jag drömmer om och kämpar för en förändring, en förändring som ibland tycks vara omöjlig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar