Jag har alltid varit en person som vill vara folk till lags. Att se någon i min närhet bli sårad på grund av mina egna handlingar är något av det jobbigaste jag vet. Tyvärr är det något jag tvingats lära mig på senare år, då jag har behövt ge mer tid åt mitt egna liv - ständigt med rädslan att göra någon av er besviken. Förut hade ni varandra, och om jag var med eller ej var en petitess, ingen behövde bli ensam.
Men innest inne vet jag att inget av det där är ett ansvar som vilar på mina axlar. När ångesten tränger på försöker jag tänka att jag är ung och ska leva livet efter magkänslan. Problemet är att magkänslan inte är den bästa när jag vet att jag inte kan hålla något jag lovat, eller väljer andra saker framför er. Men jag kan inte vara alla till lags längre, det fungerar inte i mitt "nya" liv.
En annan sak som gör mig galen är all planering som vi tvingats lära oss leva med, men som ingen klarar av. Missförstånd efter missförstånd uppstår och bildar som en mur, en mur där alla står med svärd och batong redo att slå till när det inte blir som man själv tänkt sig. Okej, jag överdriver, men lite så känns det. Som någon fight där alla slåss för sin egna rätt i situationen.
Ingen har sagt fel eller missuppfattat, alltid någon annan som snurrat till det. Skammen och skulden skickas som en studsboll mellan oss och jag vill bara skrika rakt ut att det är väl klart som fan att det är allas fel, vi klarar inte av att planera till punkt och pricka, that´s the problem! Jag önskar ni bara kunde erkänna det ni med, att detta inte håller i längden. För jag står för min åksikt; all denna planering gör mig galen. Fullkomligt jävla galen. Och missförstånden får mig att falla som en pannkaka, platt som en jävla pannkaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar