Jag har på något sätt gått runt med hoppet om att förträngning funkar i längden. Att man på något sätt kan göra en händelse mindre betydelsefull genom att försöka ignorera den och ha kul för att komma på andra tankar, skapa sig nya minnen och inse att saker och ting fortfarande rullar på som vanligt.
Jag har på något sätt vågat lita på att tiden läker alla sår, och att saker som man är mindre stolt över eller som enbart återväcker dåliga tider går att förtränga och sudda ut.
Men idag har jag fått svaret upptryckt i ansiktet, vi kan inte springa från vårt förflutna. Det kommer förfölja oss, och vare sig vi väljer att ta det med en klackspark eller försöka dölja det så finns det där, djupt begravet.
Äntligen har presentkortet på siba kommit och förhoppningsvis kan jag införskaffa min nya dator redan imorgon, lycka. Jag borde skriva ett reportage, men jag vill bara trycka undan skolan. Jag vill trycka undan allting och få ligga inkrupen i en trygg famn och känna kärlekens underbara krafter. Men här sitter jag ensam och lyssnar på Lars Winnerbäck, vilket i och för sig inte är helt fyskam det heller. Jag önskar dock att det onda i min hals kunde flyga bort så jag kunde gå och träna, få samla endorfiner och må bra. Men nej, såklart inte. Det ska alltid finnas en motgång. Bara luta sig tillbaka och njuta av att sitta som en degklump och svulla honungsmelon och te istället :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar