Musikens magi som får oss alla att smälta

När jag under eftermiddagen satt och skrev klart mitt reportage till litterär gestaltning, väcktes jag av en enorm längtan efter att få stå på en konsert. Att jag dessutom hade på live dvd:n från Muse konsert gjorde inte längtan mindre. Den 21 Juli smäller det, jag kan knappt bärga mig.

Tänkte publicera mitt reportage här; läs, tyck till och dröm er bort till en av livets förmodligen bästa stunder - under en konsert!

-------------------------------------------------------------------------------------------
Det är den 5 december och dags för min sjätte konsert med Sveriges, i mina ögon, bäste musiker. Inne i Kalmar sporthall myllrar det redan av folk, trots att det är två timmar kvar innan det hela beräknas dra igång. Vare sig folk är där för första eller sjätte gången, delar vi alla en slags känsla av spänning, förväntan, nervositet och oövervinnelig lycka. Vi är alla där för samma sak, vi avgudar alla samma människa, vi lägger frivilligt 400 kronor och flera timmars väntan för att få den där enorma kicken som skapas av en enda artist, nämligen Lars Winnerbäck.

När jag sveper blicken över lokalen kommer jag till insikten att det är en enorm ålderskillnad på människorna jag omges av. Framme vid scenen har ungdomarna slagit sitt lilla läger och sitter i en klunga på golvet med fötterna ständigt stampandes i golvet, i hopp om att timmarna ska passera fortare då. Bakom mig står de nypensionerade och lutar sig mot pelare, väggar och korvställ, för att försöka spara sina krafter så länge som möjligt. Och så har vi den lagom ”Svensson”-influerade mitten, där jag, fyrtioårskrisarna och dem nyförälskade kärleksparen parkerat oss i en lugn och behaglig väntan på Lars.

Inom mig fladdrar fjärilar runt. Det är ungefär samma känsla som när man är kär och ingenting är förutsägbart. Skillnaden är att jag vet vad jag har att vänta mig denna gång. Ändå är fjärilarna lika busiga som vid nyförälskelsen, just för att jag är säker på att denna kväll kommer vara precis lika underbar som kärlekens galna lyckorus. Just för att jag är galet kär i mina kommande timmar jag ska spenderas inne i en sporthall, tillsammans med en mängd lika galna fans.

Jag går fram till en kvinna i trettioårsåldern som står med sin kille för att ställa lite frågor och få en bild av hur en annan individ ser på en kväll som denna.
”Det är magi. Jag har sett Lars Winnerbäck två gånger tidigare, och vid bägge tillfällena har han fått mig att fly från både tid och rum. Jag faller pladask när hans ord fyller scenen. Hans lugn, närvaro, simpelhet får oss alla att känna någon slags samhörighet till hans riktiga personlighet. Han behöver inget skådespeleri för att dölja någonting. Det är rent och berörande” säger hon med något drömmande i blicken.

Ljudvågen av applåder är otrolig när Lars Winnerbäck och Hovet kliver in på scenen två timmar senare. När de första tonerna ur ”Elegi” fyller lokalen är publiken som i trans. Winnerbäcks dova, lugnande men ack så underbara röst strömmar ut och låt efter låt fyller våra hjärtan. Dem som kan texten sjunger med i någon slags duo-kör, och Lars tackar och tar emot för hjälpen genom att lämna tomma mellanrum åt publiken att fylla i.

Blandningen mellan lugna, sorgliga, roliga, hippa och fartiga låtar är fascinerande, och ”solen i ögonen” får publiken att komma igång ordentligt. Ungdomsgården längst fram har nu börjat hoppa, och till och med 70-åringarna står och stampar med händer och fötter i takt till glädjekicken.

Orden är knappa dessa två timmar han underhåller Kalmar, men han ger oss en kort förklaring till låten ”Hjärterdams sista sång”, som han skrivit till en ungdomskärlek under högstadietiden. En presentation av bandet lyckas han även klämma in. Men vi visste redan innan vad förutsättningarna var, Lars Winnerbäck låter alltid musiken tala för sig själv och fyller kvällen med gitarrspel och vackra texter istället för onödigt babbel.
Hela åtta extranummer är inte fy skam, och konserten avslutas med den kända låten ”Kom änglar”. Nu kan inte en enda kotte i publiken hålla munnen stängd. Alla gungar i sin egen takt och en hel del tårar faller ner för folks kinder. Jag tror vi alla känner igen oss i meningar som ”det hjärta som skulle bli ditt på nåt vis, fryser nu sakta till is.”

På väg ut stöter jag på min gamla vän Frida, som även hon länge beundrat kvällens artist. Jag passar på att ställa några frågor.

- Har kvällen fyllt upp till dina förväntningar?

- Jaa, absolut. Jag vet inte vad jag ska säga, han är så otroligt bra. Jag har lyssnat på honom i 4 år och aldrig tidigare sett honom live, att ha gjort det nu är helt fantastiskt. Helt sjukt. Overkligt.

- Vilken var konsertens bästa låt?

- ”För dig”, ”timglas” eller ”solen i ögonen”. Det är mina favoritlåtar och ”för dig” och ”solen i ögonen” har ett bra tempo för att vara Lasse. Men känslan av Timglas är oförstörbar. Jag gillade även ”Järnvägsspår”. Nej, det går helt enkelt inte att välja.

- Vad är det som är så speciellt med Lars Winnerbäck?

- Det känns som att han sjunger till mig och ingen annan. Hans röst är väldigt speciell och lugnande på något vis, som om han vore med mig och tröstar mig. Det kanske låter klyshigt, men han är otroligt duktig på att skriva texter som man känner igen sig i.

- Folk säger ofta att han är tråkig på scen, vad har du att säga om det?

- Tråkig och tråkig… Klart att han inte hoppar runt som en duracellkanin men han sjunger väldigt bra live och han har en känsla som han förmedlar på ett underbart sätt. Hans stil skulle inte passa in i någon slagershow, och det är trots allt känslan som räknas i detta sammanhang.

- Kommer du att se honom fler gånger?

- Massor. Jag kommer aldrig att tröttna.

Jag kastar en sista blick in mot lokalen och försöker fånga den känsla som på något sätt bara går att finna där inne. Lars Winnerbäcks ärlighet och ord om hur livet är, men som ändå får det svåra att låta så simpelt. Hans övertygande om våran gemenskap och samhörighet till varandra, eftersom vi alla tagit oss igenom det han sjunger och känner igen många av hans budskap.

När jag går ut i den friska vinterluften har jag ett leende på läpparna och känslan inom mig är obeskrivlig. De flesta konserter får mig att smälta, men Lars Winnerbäcks konsert får mig även att tro på magi.