Hemma igen. Jag spyr. Jag dyker ner under täcker och gömmer mig för verkligheten. Den här veckan har jag tryckt ifrån tankarna allt förlänge nu, men verkligheten går inte att dölja. Den tränger sig alltid in genom alla små sprickor och hål. När jag och syster åkte i bilen från Linköping idag hade jag lust att be henne svänga av mot Kalmar istället, styra bort från allt och isolera mig på jordens bästa ställe. Men det fungerar inte så, man måste handskas med saker man inte gillar ibland.
Imorgon är det IBS-skola vilket dock förhoppningsvis kommer vara bra och hjälpa mig mycket. Men det känns lite nervöst och småjobbigt, jag vill inte inse att sjukdomen förstår så pass mycket som den gör. Jag vill ignorera.
Men jag vet att jag är envis, jag vet att jag nästan alltid klarar det jag bestämmer mig för, det jag måste. Antagligen kommer jag klara detta med, men jag önskar bara att ni kunde säga något så simpelt som att ni tänker på mig och vet att jag är tillräckligt modig. Jag önskar ni kunde fråga om jag behöver hjälp eller bara säga att vi kan göra något kul när jag klarat det. Så som ni alltid gjorde förr. Men jag är stark, jag kan stå på mina egna ben. Nu kör jag, vare sig det bär eller brister!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar