Min hjärna är bombad av tankar och jag vill bara få ner allt på en gång, men jag kommer inte ens lyckas skriva om en tiondel. Dessa dagar är super bra och jag har börjat få tankar om att jag vill hjälpa folk där ute som är i samma situation. Jag vill dela med mig av mina tankar och känslor, känna den här gemenskapen föralltid.
Jag har idag insett att det är inte själva grejen att jag har en sjukdom som är det jobbigaste. Jag kan lära mig leva med den, jag kan acceptera symptomen, finna knep för att göra dem mindre. Det jobbigaste är att min omgivning inte kan acceptera min sjukdom. Dom kan inte förstå, eller dom kanske snarare inte vill förstå. Dom försöker inte inse vad det handlar om.
Kommentarer som "du är alltid sjuk" och "har du ont i magen nu igen?" gör inte en diagnos lättare för den drabbade. Jag vet att jag alltid är sjuk, jag känner av min sjukdom dagligen. Det är liksom ingenting som jag behöver bli påmind om eller som jag av misstag råkar glömma bort varannan dag, även om jag önskar att det vore så.
Jag har inte ont i magen nu igen, utan jag har helt enkelt inte nämnt att jag hade ont i magen igår och i förrgår med.
Jag förstår att samhället har svårt att förstå. Jag skulle itne heller ha kunnat sätta mig in i en sån här situation innan jag väl befann mig i den. Men information ut i samhället, förståelse och sympati vore en bra början. Att börja bryta alla normer om att man pratar om vissa saker, men inte andra. Allting är naturligt, så vad är det som är så svårt?
Skammen, skulden, känslan av att man isolerar sig, bangar allt för ofta, klagar alldeles för mycket eller helt enkelt inte orkar vara på topphumör jämt är otroligt uttröttande. Ibland vill jag göra mig ett hål i marken och sjunka ner i en gömma, för att slippa förklara, slippa låtsas, slippa klistra på ett leende och säga att allt är bra.
Jag vill kunna skrika ut mina problem, men rädslan av att vara till besvär och äcklig är allt för stor. Minnen av hur man tidigare blivit bemött och skapat en spänd stämning på grund av detta förföljer en.
Detta var bara en liten liten del av mina tankar. Nu måste jag rusa iväg och jobba ett par timmar, men jag ville bara på något sätt få ur mig att man kan klara saker väldigt bra, men problemet kan faktiskt vara så simpelt att omgivningen inte klarar det. Det är värt att tänka på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar