En ny dator har idag införskaffats, men teknik och prylar ska alltid krångla i min (dock förmodligen inte bara min) existens. Jag hatar det. Installationen blev knepigare än vi trott men jag hoppas det löser sig nu och att jag ska kunna använda min nya vän imorgon. Något att se fram emot under skolans sega lektioner.
Jag är så skoltrött och historieuppsats efter historieuppsats kontras med massor av nationella prov och känslan av att man måste göra sitt bästa hela tiden. Så fort man klarat en sak kommer nästa, och den där tanken att "nu är jag värld en ledig stund" kan man i stort sett glömma, för även om man unnar sig den ledigheten, kommer den icke njutas som den borde. Man har hela tiden i åtanken att saker och ting itne blir gjort förns man tar tag i dem.
Därför har min eftermiddag och kväll i stort sett spenderats med näsan nedtryckt i böckerna inför det skriftliga nationella provet i svenska. Dessutom har jag försökt mig på historieuppsatserna (jag rekommenderar er inte att läsa en a och b kurs parallellt!) men jag gav i stort sett upp innan jag hade börjat och konstaterade än en gång; historia är inte min starka sida.
Nu är jag trött och min hals är på rethumör, jag är kissnödig av allt te jag druckit i hopp om att tillfriskna och som sagt; arg på tekniken och skolan. Men det finns ändå ett ljus i allting, ett ljus jag inte kan ta på men som får mig att le istället för att känna irritation och negativa tankar. Jag tror ljuset kommer ifrån alla otroliga tal klassen hållt för varandra den senaste veckan. Dom har fått mig att inse det viktiga i livet, vår kärlek och relationer till varandra. Vad spelar det för roll om ett prov inte går som man tänkt, om datorn krånglar eller om rummet är lite stökigt när man har underbara vänner som förgyller livet, musik som tar upp alla tråkiga och ihåliga tomrum och en familj som finns där med stöd och trygghet? Det spelar ingen roll alls.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar