Solen i ögonen

Nu var dessa dagar över. Trots att jag bara umgåtts med tio personer under tre dagar, och knappt lärt känna dem, vet jag redan nu att jag kommer sakna dem. Jag har aldrig kännt mig så rätt placerad tidigare, aldrig kännt mig så förstådd och accepterad. Det var en otrolig känsla, vad man än sa nickade tio huvuden till svar, det som folk tidigare tittat snett åt och sagt att det kommer nog gå över snart.

Små simpla saker som att folk vet att det inte är ett övergående virus, att allt inte sitter i mitt huvud, att mediciner mot ballongmagar inte hjälper är otroligt betydelsefulla och det kändes som om en del av min personlighet kom tillbaka för ett tag. Den del som jag annars lärt mig gömma för min omgivning, för man vill ju inte vara till besvär, man orkar inte klaga jämt.

Men nu är det alltså över, och jag kommer återvända till min vanliga vardag med mer kunskap, självkänsla och ny kraft. Dessutom med minnet av en grupp sköna människor som gav mig massor med possitiv energi och supertrevliga läkare, föreläsare, dietister, psykologer som för en gång skull tog patienterna på blodigt allvar.

Det är vår ute och på bussen satt jag bara och log för mig själv. Livet är värt så mycket mer än man ibland tänker och det är så lätt att man sjunker ner i det grå och daskiga för att det tar överhand. Men jag har fått mer perspektiv för tillfället, och snart är det sommar. Snart blir jag moster. Snart går allt förhoppningsvis åt rätt håll. Trots en jobbig skoluppgift som gnager inom mig och en hyffsat seg period som väntar känns allting alldeles perfekt.