Jag brukar gilla att vakna upp till en tyst lägenhet. Jag brukar njuta av att få ha allting för mig själv ett tag, att kunna sätta på hög musik, sjunga med inifrån badrummet och springa runt hit och dit utan att någon bryr sig.
Men idag när jag vaknade upp till en tyst lägenhet, ville jag ha ljud runt omkring mig. Jag ville höra syrrans täckprassel från andra sidan väggen, och jag ville behöva ha låg ljudnivå på musiken för att hon inte skulle vakna.
Men det finns inget ont som inte har något gott med mig. Jag njuter av att få ha ett eget badrum, att få mer plats till mina kläder och att få plocka ut diskmaskinen när jag vill på morgonen, haha.
Dock är kärlek och umgänge bättre och mer betydelsefullt än praktiska saker, men man måste försöka se det possitiva.
Mest av allt är jag faktiskt avundsjuk. Avundsjuk på att mina två syrror nu har sina egna liv, att de inte är så fast i allting som jag är. Jag hatar att jag är den sista, att det nu bara är jag som slåss för min vardag ensam, mitt välmående och att det är jag som måste bli påmind, ta smällarna och leva mitt i smärtan. Jag hatar att inte ha någon att flytta med, någon att hata med en vanlig vardagskväll. Men jag vet att ni finns kvar där för mig ändå, och det är jag tacksam för. Ni är helt klart värda att slippa all denna skit! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar