Svek. Jag hatar det. Det är nog det som kan få mig mest arg, besviken och sårad. Jag hatar att man aldrig kommer ifrån det. Man tänker varje gång att man inte ska gå på det igen. Att man inte orkar ta smällen mer. Ändå ger man sig frivilligt in i det, gång på gång. Man tänker att det är värt den där smärtan, för att få uppleva det underbara i det hela. Men när man sen sitter här efteråt, tvivlar man mer än någonsin och lovar sig själv åter igen att aldrig mer göra om det. Nej, aldrig mer. Som om det löftet kommer hålla?
Vi går på det om och om igen. Låter vårat hjärta krossas, för att läka, för att åter igen krossas. Vi går på kärlekens spel, det spel det spelar med våra känslor och våra hjärtan. Kärleken mellan familjen, vänner eller pojkvänner. Och jag orkar inte med alla dessa svek som kärleken medför längre. Men jag antar att det är en del av livet. Något som liksom följer med på köpet. Vi kan inte leva utan kärlek, vilket leder till att vi inte kan leva utan svek. Och det som gör ont, blir vi endast starkare av i slutändan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar