Ibland känner jag mig som en blondin. En stor dumm blondin som vågar tro på förändring, löften. När ska man våga inse, att vissa saker helt enkelt inte går? Åter igen sitter du och tigger om min förlåtelse. Jag ser dig suddigt genom mina tårfyllda ögon. Och alltid slutar det med samma sak, att du ger mig en kram full av ånger, vi skiljs åt, och allting börjar om igen.
Vi skulle kunna hålla på såhär, föralltid. Du och jag, i en kamp om vår relation. Den relationen som borde vara den helt klart naturligaste i världen. Men det är den inte. För vi kämpar om den relationen som försvann någonstans på vägen. Den relationen som någon lyckades klampa på, stampa ner tills det endast fanns tystnad kvar.
Ja, vi skulle kunna kämpa på detta sättet föralltid. Men det finns ingen mening med det, för vi hamnar alltid på noll igen, och tvingas börja om från botten.
Jag önskar jag kunde ta din hand, och tvinga oss uppåt. Jag önskar jag kunde se dig i ögonen, och säga att allting kommer bli bra. Men jag vet inte längre hur man gör.
Det enda jag fortfarande vet är att vårt band är för starkt för att kunna brytas, vår relation är alldeles för betydelsefull för att sluta kämpa för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar