Novellpublicering

Här kommer min novell. Försök gärne kommentera och ge feedback, även om det inte går här. Msn, facebook. Något i den stilen :) Uppgiften var att skriva om ett barndomsminne, dock har jag spätt på lite extra här och där. Wellwell, enjoy.

ETT BARNDOMSMINNE
Jag vaknar med ett ryck och hör skrammel ute i köket. ”Några minuter till”, tänker jag och borrar ner mig under täcket. Men inom loppet av några sekunder kommer min syster in studsandes med all världens energi och kryper ner i min säng. ”God morgon”, kvittrar hon glatt. Vår syskonkärlek har alltid varit oslagbar och jag ler åt tanken att hela familjen är utomlands, samt att jag just blivit väckt av en teaterapa. Hon ler tillbaka, och snart tassar vi tillsammans ut i köket till de andra.

”Kan någon skicka smöret?” Ingen reaktion.”Smöret TACK” upprepar jag, med något mer irriterad ton den här gången.”Inte så surt...” muttrar pappa pliktskyldigt tillbaka samtidigt som han sakta skickar det gula paketet över bordet.”Vad ska vi göra idag?” frågar mamma för att lätta upp den spända stämningen som nyligen uppstått, och det hjälper som vanligt, för snart sitter hela familjen och pratar ivrigt i mun på varandra. Jag fylls av värme inombords när jag inser att vår familj verkligen inte kan bråka.

Strandväskor packas, ryggar smörjs och en kvart senare är vi på väg mot stranden. Kreta har, liksom de flesta Grekiska öarna, förmågan att se otroligt exotiskt ut samt ha ett väldigt varmt klimat under sensommaren, och jag förstår genast varför alla mina vänner pratat så gott om detta underbara land. Jag andas in ett djupt andetag och bara njuter.

Så fort vi slagit läger nära havet skriker jag, min syster och pappa ”försten i” och vi rusar på rad ner i det turkosa vattnet. Jag får lite saltvatten i ögat och det svider till, men det är inget jag orkar bry mig om. Jag är utomlands i kokhet värme med hela familjen. Vi är långt ifrån alla problem som vi senare i livet skulle tvingas möta, problem som skulle visa sig förstöra det som vår familj hade byggt upp, och jag har nog aldrig njutit mer.

Jag väcks ur mina tankar av att vi plötsligt ser stora vågor närma sig land, och pappa påpekar att vi nog ska gå lite längre in, till en grundare botten. Jag greppar hans hand och inser att jag har en viss respekt för havet. Trots mina åtta år i livet kan jag fortfarande känna en ansträngning över att simma, och att ha huvudet under vattnet undviker jag helst.

Mer hinner jag inte reflektera över detta, för på bara ett par enstaka sekunder sveper en stor stark våg över oss alla tre. Jag försöker i panik hålla huvudet uppe, samtidigt kravlar jag mig inåt och håller andan. Men snart känner jag en tung vikt över mig som gör det hela omöjligt. Det tar ett tag innan jag verkligen förstår och reagerar. Kanske är det chocken och rädslan som gör allting långsammare, eller helt enkelt paniken inom mig som gör mig orörlig. Mina knän skrapar mot den steniga havsbotten och ovanpå mig ligger både min syster och pappa, totalt ca 120 kg. Jag hinner tänka tankar som att jag borde kämpa vidare, men kroppen är nu som bly och mina ben svider av saltet som strilar in i skrapsåren. Istället för att se hoppet i det hela, börjar jag sakta ge upp. Paniken dunkar fortfarande inom mig, men om den förut gjorde mig orörlig, har jag nu blivit förlamad.

Men så plötsligt lättar trycket och en stark arm drar med mig uppåt, mot något som skulle kunna vara ytan. En svag strimma ljus hinner in genom ögonen, innan nästa våg sköljer över oss ner i dunklet och mörkret igen. Jag förstår dock snabbt att den inte är lika stor och massiv, och tack och lov verkar pappa målmedveten om att få med både mig och syrran upp på land. Det blir svart för ett par sekunder…

När jag efter en stund, som känns som timmar men snarare är en halv minut, öppnar ögonen igen möts jag av min oroliga mamma som torkar en salt tår från min kind. Paniken har övergått i ren rädsla och insikt över vad som faktiskt höll på att hända. Jag ser lite bodspår och mamma frågar om jag orkar ta mig bort till duschen som står en bit upp i sanden. Jag kramar om hennes hand, och mumlar något om att det nog funkar med hennes hjälp.

Väl tillbaka i solstolen lägger jag mig ner och tittar på havet. Om jag tidigare trodde att jag hade respekt för det, så kommer jag i fortsättningen känna ren rädsla. Plötsligt förstår jag hur lätt det kan vara att råka ut för något så stort som att drunkna, och jag inser att man ska ta vara på varje stund av livet, dagen och familjen. Man vet aldrig när man faller eller när någonting försvinner, går sönder eller förstörs. Samtidigt känner jag en enorm lättnad över att vi alla, återigen, sitter i varsin solstol, oskadda och med en gemenskap som jag då, i den stunden, vågar tro att ingenting någonsin ska kunna förstöra.