Jag behöver er hjälp. Jag tänker publicera en annan novell nu, och skulle vara tacksam om ni kunde säga vilken som är "bäst". Måste nämligen veta vilken jag ska läsa upp på textkritiken på Måndag. Svara på facebook, sms eller face to face ;) Och kom gärnamed förslag på titel också :)
------------------------------------------------------------------------------
Jag ser dig komma i ögonvrån. Du lyfter din arm och sakta, sakta nuddar du min hand. Försiktigt, som om jag vore en vissen, ja, nästan död blomma, som skulle tappa all sin skönhet vid minsta snudd. Men ingenting händer, inte utanpå i alla fall. Men inuti har din snudd väckt alldeles för starka känslor. Nu bubblar alla minnen upp i världens fart. Jag blir rädd och snabbt drar jag bort min hand, men det är försent för att komma undan.
Du flåsar. Andas snabbt. Jag ökar på stegen men du är snabbare än mig. Det har du alltid varit. Jag borde ha lyssnat på dig då du sa att jag skulle börja träna hårdare. Kanske hade du en baktanke när du sa det. Kanske visste du redan då vad du tänkte göra med mig. Du kanske bara ville ge mig lite försprång, ledtrådar, hjälp i allt elände. Jag borde ha lyssnat, borde ha tränat. Men det är lätt att vara efterklok. Jag vet att snart kommer du hinna ifatt mig, snart kommer du ta ett hårt stadigt grepp om min axel. Jag väntar med spänning, men ingenting händer. Du springer bara bakom mig, liksom jagar mig utan resultat. Sakta får jag tillbaka hoppet. Sakta börjar jag tro att jag kanske bara inbillar mig rädslan. Att jag överreagerar.Det är då det händer. Du fäller mig, och sen ett hårt slag i magen. Jag hör mig själv kvida, ett ynkligt litet ljud kommer ur mig. Sen blir allt svart.
Återigen tar du tag i mig, det skälver till, liksom svider. Och den här gången nöjer du dig inte med det. Jag hör hur du viskar tre små ord. Som om det vore någon annan där som inte fick höra. Som om det vore hemligt. Du viskar dem med hat, rädsla och samtidigt lite lättnad. ”Det är slut.” Och sen kommer ännu en tafatt snudd.
När jag uppfattat vad du verkligen viskat, tar det inte lång tid innan ilskan rusar inom mig. Och utan att tänka mig för, skriker jag, liksom för att visa att ingenting minsann är hemligt längre. Jag skriker rakt mot dig. Jag får först inte fram några ord. Jag bara står där och skriker. Någon slags undran dyker upp i din blick, och då får jag tillbaka talförmågan. Då hittar jag orden igen.
”Som om det är du som har rätt att stå och förnedra mig, mer än du redan gjort. Som om det är du som behöver bekräfta för MIG att allting är slut mellan oss? Du ska vara jävligt glad att jag inte slagit sönder dig, rivit dina kläder i tusen bitar och sparkat din kropp medvetslös. Att du ens vågar säga dem orden till mig. Att du ens vågar prata med mig. Titta mig i ögonen. Du är en feg liten råtta som inte är värd någonting. Och all den tillit jag gett dig, all den kärlek och ömhet. Jag gav dig hela mitt hjärta, som du sen bara tog och förstörde. Gjorde till skit i mina ögon, lekte med och brände sönder. Allt var så bortkastat. Så onödigt. Fan. Försvinn. Ta allt du har och stick. För alltid. Jag vill aldrig mer se dig!”
Det blir tyst mellan oss. Någonting som du aldrig kunnat förvänta dig från mig har just skett. Från den ynkliga lilla kropp du så länge haft makten över. Kroppen utan varken motstånd, känslor eller mod, har sagt ifrån. Den har för första gången på år visat sig vara levande, på riktigt.Tystnaden är sprängande, men dina ord som bryter den är om möjligt ännu hårdare och värre.
”Våga inte skrika åt mig. Våga inte säga emot mina ord. Våga aldrig mer öppna din lilla käft och tilltala mig. Du vet mycket väl att allt jag gjort mot dig inte är något jag kunnat rå för. Hela tiden har du inom dig förstått att jag gjort det för att jag måste, inte sant? Vad skulle jag annars gjort med dig? En oäkting som du. Det var ju mitt uppdrag. Någonting som någon måste göra, och jag fick offra mig.”
Han närmar sig igen, men med en helt annorlunda blick den här gången. Om den tidigare varit mjuk och på något sätt känslosam, är den nu raka motsatsen. Jag känner hur rädslan bränner inom mig.
När jag nästa gång öppnar mina ögon ser jag en sjuksköterska med långt blont hår böja sig över mig och viska att jag inte behöver vara rädd. Jag har kommit lindrigt undan när jag föll för trappan, med en bruten arm och ett jack i huvudet som redan är ihop sytt. Jag känner mig förvirrad. Vilken trappa? Men så plötsligt ser jag dina ögon längre bort i rummet, och jag förs plötsligt tillbaka till verkligheten, tillbaka till världen som präglas av dina lögner. När ska du ge upp? viskar jag tyst för mig själv.
Så plötsligt är hans hand där igen, den smeker lätt min arm och dina falska ord fortsätter forsa ur din mun. Men jag lyssnar inte längre, jag har stängt av mina öron. Handen fortsätter uppåt, längs med halsen, och slutar med att du tar ett stadigt grepp runt min hals och trycker mig bakåt, ner, mot golvet. Då inser jag att svaret på min fråga är nära, du håller på att ge upp. Ge upp på fel sätt.Mitt hjärta dunkar så hårt av rädsla att det gör ont, riktigt ont. Det går några få sekunder, som snarare känns som eviga minuter, och snart börjar allting bli suddigt runt omkring mig. Åter igen säger du de tre orden, men denna gång skriker du dem. ”DET ÄR SLUT!”, och jag inser plötsligt att du menar ett helt annat slut än jag.
”Snälla, tänk på barnet!” Trycker jag fram genom min helt ihop tryckta strupe med mina allra sista krafter. Sen känner jag hur kroppen sakta lättar från golvet, hur jag sluter ögonen, stänger av öronen och sakta lämnar allting bakom mig. Det blir svart.
Med en duns sätter han sig ner på det hårda kakelgolvet. Han tittar på kroppen som ligger framför honom, hans fru. Han kramar henne, gråter, skriker, slår. Inser vad han gjort och får panik. Efter ett tag orkar han inte skrika mer, och paniken övergår i rädsla. Tårarna bildar en blöt fläck på hans byxor, och han greppar hennes hand och flätar ihop deras fingrar.
”Jag älskar dig…” viskar han för första gången i sitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar