Äntligen, så paserar vi deras gränser

Så har skolan dragit igång igen. Slut på det roliga, tillbaka till vardagen. Jag är redan smått trött på allt som har med skolan att göra - tidiga mornar, släpandet av skolböcker, skolmaten, klockans sega tickande på lektionerna, lärarnas sövande röster. Men det är bara kämpa på! En possitiv sak är i alla fall att vår nya engelskalärare verkar riktigt bra. Nu har jag ingen undflykt att inte köra gärnet. Vi får bara en chans, och även om första dagen inte var den roligare, är det bara försöka se framåt. Tiden går fort, och när vi väl gått ut skolan kommer vi längta tillbaka.

Jag fick just ett städryck och har rensat mina lådor och slängt massa skit. Vad mycket gammalt man har sparat. Hittade massor med gamla brev från kompisar, minnen som aldrig kommer försvinna. Nu sitter jag här och avundas syrran som ska iväg och träna, något jag inte gjort på över en månad. Men så är det när man är sjuk, och jag antar att jag ska njuta av att få slänga mig i soffan istället, utan att behöva få ångest. Men grejen är den att jag börjar tröttna på soffan...

Mammas 50-års fest i Lördags, en mycket lyckad kväll! :)

Grattis till syster dessutom, dom fått boende i Linköping nu. Kommer nog bli lite av ett andra hem för mig, hihi. Så, om två veckor börjar min tid som "ensambarn"...