Nytt år, nya krafter.

Så har det blivit dags för ett nytt år. 2010 står utanför dörren, och ikväll ska jag infira det hela med brakmiddag hos syster, som sedan leder till hammarbybacken med vänner. Tror det kommer bli bra, jag hoppas det kommer bli bra.

I och med att det blivit dags för nytt år, har det även blivit dags för en ny sammanfattning av året som passerat. Jag ska försöka fatta mig hyffsat kort och koncist, men vafan, ni som känner mig vet hur bra det brukar gå...

Det hela började alltså för ett år sen. Nyår infirades i Mariefred med pappa, Ulrika och hela hennes släkt. Mysigt nyår. Men jag minns att jag saknade min dåvarande pojkvän. Livet gick upp och ner ett tag, man höll på att utreda min mage, utan några framsteg.

Skolan drog igång igen, och Kärrtorps gymnasium var sig likt. Fem tjejer som fnittrade runt i skolans korridorer medförde lycka, och jag trivdes som fisken i vattnet. Syrran fyllde 20, och jag hade en av dom bästa kvällarna på året. Alla som betydde mycket för mig, samlade i en och samma lokal. Familj, släkt, vänner, pojkvän. Helt enkelt en mycket lyckad kväll. Livet lekte.

Våren kom, och så småningom började det spricka i fasaden. Dom fem fnittriga tjejerna, blev istället fem tjejer som började fundera. Eller egentligen funderade jag aldrig just då. Jag blev orolig, sömnlös. Har ni någon gång varit med om hur eran trygga, uppbyggda grund som ska ta er två år framåt, rasar? Det var så det kändes.
Men på sportlovet begav jag mig mot Italienska Alperna med pappa, Ulrika och Hugo, och det var riktigt häftigt att få uppleva skidlivet i de riktiga bergen. Mysig och avkopplande resa helt enkelt.

Väl hemma igen försökte jag lappa ihop mitt förhållande, utan framgång. Tiden gick utan att något egentligen hände, men så plötsligt kom dagen då mitt hjärta än en gång skulle krossas. Du dumpade mig, på en skolgård.
Men tack vare mina vänner, blev vägen därifrån hyffsat enkel. Jag försökte tänka på annat. Ett våffelkalas hos Frida samma kväll som katastrofen, fick mig att inse att det fanns saker i livet som var mer värt än att sörja en tonårskärlek.

Sommaren närmade sig, men en vårhelg på landet hann vi dock med :) I skolan blev det mer och mer jobbigt. Olivia berättade att allt var klart nu, hon skulle till USA. Ännu fler sömnlösa nätter, vännerna gjorde ständiga besök hos syon, men vad skulle jag dit att göra? Jag ville ju gå kvar, med dem.
Ett avbrott från allting fick bli en weekend till Barcelona med världens skönaste tjejer, minnen för livet. Jag insåg även att Barcelona är lite av min drömstad.

Skolavslutning, sommarlov. Jag bestämde mig för att förtränga skolan, och låta tiden visa mig vägen.
Lovet började med en tripp upp till Norrland med pappa, Urika och syster. Det var häftigt att få uppleva de högre vidderna av landet, och det var länge sedan jag var så avkopplad som där.
Det blev dags för Peace and love, en resa som medförde erfarenhet, roliga minnen men även insikten att jag inte hör hemma på en festivalcamping.
Jobbintervju på telefonförsäljningsarbete, som gjorde att jag började tjäna egna pengar.
Sen åkte jag till landet i två veckor, med Olivia som gäst. Mycket mys.
Avskedsmiddasg för Olivia, där det kom fram att även Emma och Lills skulle byta skola. "Och så var de bara två". Men mitt hopp var att Jessica ännu fanns kvar, och jag försökte njuta av lovet. Det blev dags för Coldplay, underbar konsert!

Men så närmade sig skolstarten med stormsteg. Klumpen i magen växte sig gigantisk, och kvällen innan får jag ett telefonsamtal. Det är Jessica. Hon kanske ska byta.
Rädsla, oro, tårar. Ingen sömn. Nervös gick jag till skolan. Jag vantrivdes. Och det var där mina desperata besök hos syon började. Två dagar senare satte jag mitt sista steg på Kärrtorps gymnasium, och tog mitt första steg in genom Nackas dörrar.
Det var nog ren tur jag hade, men utan den turen vet jag ärligt inte hur jag hade klarat allt. Nacka blev som den sista räddningen i fallet, det som tog emot mig och fick mig att sakta klättra uppåt igen. Jag har nog aldrig gjort ett bättre val i livet, och faktiskt har jag min mormor att tacka. Hon fick mig att våga ta mig igenom allting på egen hand, att ta det första steget in till syon, och att sedan säga det i klartext; Ja, jag vill börja hos er på nacka. Ett val som var så pass betydelsefullt, att min familj sa att jag var som en ny människa. Jag kände mig även som det.

Hösten började med en helg på Beckas land med tjejerna, som blev sjukt mysig. Jag började sakta men säkert tröttna på mitt jobb. Stressen och pressen ble större och större, och att kombinera det med skolan visade sig snart näst intill omöjligt. Därför sa jag ganska snart upp mig. Övningskörningen tog fart ordentligt, och jag körde ett par gånger med pappa, samt två gånger i körskolan.
Projektvecka i skolan där vi gjorde film. Jag höll tal på engelska, som jag aldrig trodde jag skulle klara. Fester hit och dit, nya vänner, livsglädje. Jag åkte en helg till landet med pappa, dotter och pappa helg. Riktigt behövligt. Lars Winnerbäck konsert med syrrorna på det, och jag var taggad inför höstlov.

En ny kärlek började gro, en ganska förbjuden kärlek i mina ögon. Men kärleken är blind, och jag kunde inte motså dess krafter.
Ett par mysiga dagar tillsammans, och sedan brakade skolan åter igång på nytt. Tuffa tider med många inlämningsuppgifter, vi var inne på slutspurten. Man gjorde en ny utregning på magen, och kom fram till slutsatsen IBS. Jobbigt och skönt på samma gång.

Men en spontanresa till England med Anki och Linda för att hälsa på Sam-utland blev räddningen i nöden. Min första utlandsresa på egen hand, och jag har inte haft så roligt på länge. Frihet, lycka, sena kvällar, roliga dagar. Riktigt lyckd resa, förutom Mickis sjukdom förstås.



December kom, förhållandet tog slut, och vi fortsatte som vänner. En mysig kväll på Jazzurragi med kussefiner och mammor, och sedan var det dags att lämna in dom allra sista uppgifterna i skolan, med ett långt och härligt jullov som väntade. Fyra tjejer begav sig mot Gran Canaria, som tyvärr blev en resa innehållandes mycket sjukdommar och ganska instabilt väder. Men ändå väldigt avkopplande och mysig.
Jag blev sjuk, kom hem och fick pencillin av läkaren. Jul och ledighet. Och nu sitter jag här, på självaste nyårsafton. Nästan helt kry, och taggad för ett nytt år med nya förväntningar, äventyr och oförglömliga stunder.

Under år 2009 har jag alltså lärt mig än en gång hur opålitlig kärleken kan vara, men även vilka fina stunder den kan medföra. Jag har lärt mig att våga ta risker, i förhoppning om en bättre framtid. Samtidigt har jag lärt mig att leva med min sjukdom. Jag har insett att den måste få ta mina krafter ibland, och i gengäld ge mig ork att kunna leva med den. Jag har förstått att resor får en att uppskatta livet mer, att det är viktigt att göra avbrott i vardagen för att få uppleva nya saker, men även för att inse hur bra liv man har här hemma. Dessutom har jag vågat säga ifrån, jag har vågat ta plats och visa att jag faktiskt har rätt att säga vad jag tycker och tänker. Jag har hittat en del i mig, som jag inte trodde fanns. En del som ger mig kraft att våga, att vilja, att kunna. Och jag har även insett, att roliga kvällar med vännerna kan vara a och o för att lyckas med resten. Får du inte ha lite roligt emellan åt, kommer du aldrig att orka med allt vad skolan och vardagslivet innebär och kräver. Så för guds skull, glöm inte bort att ha roligt!

Jag ska nu ta med mig det jag lärt från det gångna året, in i det nya, orörda. Samtidigt ska jag minnas de goda stunderna vi fått i bagaget, och försöka ta hjälp av dem när saker känna svårt. Dessutom får vi inte glömma bort något av det viktigaste, att ha saker att se fram emot. Har man inte det, kommer man inte långt vill jag lova. Själv ser jag fram emot att bli moster! Detta kommer nog förändra många av våra liv, till det possitiva. Jag ser även fram emot många fler roliga stunder med mina underbara vänner, samt att åka och hälsa på min andra syster som ska flytta till linköping. Självklart kommer det bli tomt här hemma, mitt liv som "ensambarn" ska slutligen ta fart, tiden jag fasat så länge. Men stunderna vi kommer få i hennes nya stad, kommer helt klart vara värt det. Jag ska förhoppningsvis bli redo att ta körkort, och sist men inte minst, jag ska fylla 18!

Ja, då får jag slutligen säga Gott nytt år till er som orkade ta er igenom hela denna text. Det blev som jag trodde, längre än tänkt. Men om man tänker efter, ganska kort för att innefatta ett helt år :)