Jag håller på att krivera. Kvällarna som förut var min bästa tidpunkt, då kunde man bara koppla av, kolla på tv, dricka te med familjen och lyssna på musik. Men framför allt träna. Jag hinner endast lyssna på musik nu. Och samtidigt plugga. Plugga plugga plugga. Ett lov har nog aldrig suttit finare, för det känns som om all min fritid är gone.
Dessutom får kvällarna mig alltid att tänka. Tänka på det som jag lovat mig själv att försöka ignorera. Men allting påminner mig, och kommer alltid göra. Jag sitter i en tom lägenhet, tänder ljus, sätter på musik och undrar varför jag sitter där själv. Vart håller min familj hus? Varför kan inte jag få ha en lägenhet med liv och rörelse? Eller ännu bättre, ett hus. En familj som diskuterar, städar, pluggar och skrattar. Kanske bråkar ibland. Vad som helst, förutom denna satans tystnad och tomhet. Den skär, skär rakt igenom mig. Och jag kan inte sluta tänka. Minnas. Sakna. Jag kan inte sluta hata, hata att kvällarna ska leda mig in på det jämt och ständigt. Hata mörkret och ensamheten som kvällarna medför. Jag vill ha sommar, glädje och gemenskap. Och jag vill ha det nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar