Förut ville jag tro att kärleken var precis som i alla amerikanska serier och filmer. Ryan och Marissa till exempel. Jag ville tro att vi var som de, fast i verkliga livet.
Men på senare dagar har jag insett att min tro bara var önsketänkande. Filmerna är just bara filmer, och verkligheten är så mycket råare och drygare. Skillnaden på oss och Ryan och Marissa är att våran tid är över, deras tid tar aldrig slut. Hur mycket de än går igenom, kan de alltid hitta tillbaka till varandra.
Men kärlek kräver tillit, och tillit skapar kärlek. Problemen är, att svek raderar det. Sveken förtränger all den kärlek och tillit som funnits, och det enda som blir kvar är smärta.
Alla dina ord skär in i mig och jag vet inte hur jag ska hantera dem eller vad jag ska svara. Hade det varit för två år sen hade jag struntat i allt och sprungit raka vägen hem till dig, sagt att vad som än händer kommer vi höra ihop. Men tiden läker alla sår, och jag har tvingats gå vidare. Vi är ett avslutat kapitel, något du tydligt visat inte var värt något i dina ögon. Och även om jag sagt att alla kan förändras, även om det stämmer, så har även jag förändrats. Jag har skapat mig ett nytt liv, byggt upp en ny grund att stå på - och du var inte med och byggde upp den.
Hur ska man veta vem kan man lita på? När ska man ge folk en extra chans? Och hur vet man om folk kan förändras? Kärleken gör mig galen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar