Ibland måste man vara stark och tänka possitivt, även om man endast känner sig som motsatsen. Igår var ett sådant exempel. Julen är överhuvudtaget en stund av minnen, sår som svider till inom mig. Det kommer alltid vara stunden då man lägger till ett år på "tiden efter". Tiden på året då man inser, att man tagit sig igenom ytterligare 365 dagar, att man faktiskt grejat ytterligare ett år genom det man först inte trodde man skulle klara. Men trots att det fortfarande känns konstigt att inte få vara med dig, att du inte är med oss utan istället sitter i en annan lägenhet, med annan mat och en annan julgran, så funkade det okej igår. Vissa saker är det bara att svälja och acceptera, för att sedan göra det bästa utav. Och jag tror jag börjar lyckas okej. Två år nu. Två simpla år, som känns som en oändlighet.
Igår fick jag dessutom ännu mindre julglädje, då jag såg ut som jag gjorde och det kliade och sved i ansiktet. Jag fick huvudvärk, var trött och deppig över att jag alltid ska drabbas av allt som har med sjukhet och otur att göra. Att jag alltid ska pricka in de sämsta stunderna att vara sjuk på.
Men dagen slutade bra trots allt. Gästerna strömmade in, kalle anka var pliktskyldigt på och julmaten smakade som vanligt. Julgranen var lika fin och full av paket som alltid, fast med några fler detta år. Julklappsutdelningen slutade på en timme och fyrtio minuter, vilket är jul för mig. Jag fick vad jag önskat mig, och sedan var det bara insupa alla glädjeansikten och klappar, skratt och gemenskap. Tack för att ni gjorde min julafton så pass bra gott folk :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar