Efter fem dagar har jag äntligen tagit mig utanför dörren. Jag tog mig till och med hela vägen till Sicklas köpkvarter, trots gårdagens tillstånd och mitt otroligt groteska utseende. Tillslut når man en viss gräns, en gräns då man fullständigt skiter i vare sig hur man mår eller ser ut. Man blir så otroligt rastlös av att endast gå hemma. Dessutom har jag världens bästa syster som alltid pushar mig, när jag själv skulle ta ett steg tillbaka. Hon är bäst.
Jag fick även min jacka bytt. "Ett riktigt Frida-fynd" som mina föräldrar skulle sagt, hehe. Hittade nämligen en båda snyggare och billigare jacka, som jag kunde byta mot, och fick där med 500 kronor tillbaka som jag nu kan lägga på nya jeans. Att det dessutom endast fanns EN jacka kvar, kan man kalla för flyt. Ibland kan jag inte låta bli att tro på ödet.
Hoppas på att orka ta mig ut i snön och promenera med Frida ikväll, men jag vågar tyvärr inte ropa hej förtidigt. Inte efter dessa två veckor, där förväntningarna hela tiden har krossats. Jag är helt enkelt inte tillåten förväntningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar