Än finns det tusentals tårar kvar

Jag vet inte vad som händer, eller hur jag känner. Jag tror jag tappar bort mig själv en aning, tappat bort mig i en mörk skog av olika små stigar, och jag vet liksom inte vilken stig jag ska ta längre, eller vilka stigar som ens är möjliga att ta. Den enda jag vet är att jag börjar tvivla på om äkta kärlek finns? Förr trodde jag verkligen på det. Jag trodde att mina föräldrar hade äkta kärlek, att jag och min första kärlek - var äkta kärlek. Jag trodde inte att vem som helst kunde svika, när man som minst anar det. Men på senare dagar har börjar tvivla. Känslorna borde väl kunna ta slut, för alla, någon gång? Eller finns det någon där ute, som kommer att börja älska en en vacker dag, och fortsätta med det ner i graven? Hur ska man veta vem man kan lita på? Och hur vet man när det är äkta kärlek? Vad är kärlek? Som sagt, borttappad i en mörk skog, det är vad jag är. Och lugn, men ändå förvirrad, försöker jag sansat hitta ut. Hitta tillbaka till mig själv.