Minnen. Stunder som aldrig kommer tillbaka, som satt spår i ens hjärna och spelas på repeat genom livet. Idag började jag tänka på dig. Jag började bearbeta en del av det som jag inte vågat beröra på nästan ett år.
Jag tänkte på dem få, men ändå roliga stunder vi fick. Tänkte på hur det skulle vara att få kolla in i dina ögon en enda gång till, att se dig i korridorerna på nytt, att åka till din tunnelbanestation och känna hur hjärtat slog hårt av glädjeslag. Jag funderade på om jag skulle vilja sitta vid ditt frukostbord en morgon till, om jag saknade att kolla på film i ditt vardagsrum och få tillhöra eran familj, hur det egentligen var att äta middag hos din mormor och morfar. Och jag insåg att jag mest av allt brukade uppskatta ditt leende och erfarenhet att alltid lyckas vara trevlig, social och rolig på samma gång. Att jag nästan aldrig såg dig arg, ledsen eller besviken.
Även om man gått vidare för länge sen, saknar man alltid det possitiva i folk man kännt. Folk man haft nära. Tanken på att vi antagligen aldrig mer kommer talas vid kan jag inte tänka på oberörd. Det är konstigt det där. Man ger en person sitt hjärta. Man anförtror sig, skrattar, pratar, umgås, delar med sig av varandras liv. Liksom flätar dem samman. Men så plötsligt försvinner den andra halvan, och kvar står man, med en bit mindre av sitt hjärta och en jävla massa minnen. Timglaset fortsätter rinna, men inne i bubblan står det still. Kontakten suddas ut, skratten blir till hat, hjärtat är sönderstampat.
Jag kan inte låta bli att känna en liten gnutta rädsla. Rädsla för att släppa in folk, utan att veta om dem kommer lämna en hel eller trasig, som fiende eller vän. Livets stora gåta. Gåtan som är en del av det spännande, läskiga, mysiga, roliga, galna, hemska, smärtsamma, vackra livet. Kärleken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar