Ilskan bubblar upp inom mig. Ärren svider till och minnen kommer tillbaka. Jag kämpar med all min inre kraft och vilja för att få bort allt det negativa, allt som drar ner oss i träsket igen, ner i det mörka dunkla hålet, men min kropp och inre styrka vinner alltid.
Jag stör mig på små små saker, så små saker att normala folk aldrig skulle förstå vad jag ens pratade om. Jag hatar att jag irriterar mig på det. Hatar att jag ska svara surt på dina tilltal, isolera mig och skapa som en bubbla som du omöjligt kan ta dig igenom. Jag hatar det. Och det är enbart mitt fel. Men jag vet inte hur jag gör för att sluta. Jag vet inte hur jag blir den du vill att jag ska vara. Den jag tror jag är mot andra, den jag var förut. Jag vet inte vad som händer med mig, med oss. Men har vi tur, kommer det en förändring.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar