Jag kommer hem och äter middag. Jag går som vanligt och tränar. Jag sätter på hög musik och sjunger med i lägenheten. Jag kokar en kopp te och sitter och myser innan det är dags att sova. Allting är som vanligt, jag gör allting som jag brukar. Men ändå på ett helt nytt sätt. För ingenting är sig likt med syrran 20 mil bort, i en annan stad, en annan lägenhet, med en annan slags tekopp i handen. Det är inte samma sak att prata via msn, även om det funkar. Gosh vad jag inte skulle kunna vara ensambarn.
Nu ska jag sova. Eller. Kanske. Snart. Varför är det så svårt att utöva den lilla kraftansträngningen det krävs att gå från datorn till sängen? En stor fråga som jag aldrig finner svaret på. Eller jo, kanske för att det är roligare att sitta kvar vid datorn? Fast, egentligen, en liten skärm. Nej, jag har faktiskt inget svar på frågan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar