Rätta till allting dom gjort mot dig

Jag sätter på musik och låter Lars Winnerbäcks lugna och trygga röst strömma ur högtalarna. Utanför fönstret faller snöflingor i ett lugnt tempo, allting är så rofyllt överallt. Men inom mig bubblar en storm av blandade känslor upp. Jag borde inte sitta här, jag borde vara någonannanstans. Jag borde kämpa, borde försöka vinna över det som förstör. Men jag har inte tillräckligt med kraft, inte tillräckligt med folk som tror på mig, som hjälper mig dit. Och det är alltid så mycket lättare att vika sig, lägga sig ner och ge upp för en stund. Samla nya krafter och vänta tills stormen är över.
"Dom släpade honom ner till stationen och sa; du borde fatta bättre än att försöka rymma härifrån." Hans ord fyller mitt hjärta, väcker mina minnen. Jag tittar på en speciell snöflinga, följer dess resa ner mot marken, och tänker att alla snöflingor är som individer. Alla har de sin egen resa, sitt egna mål - men ska ändå landa på samma plats i slutändan.
Hur blev allting såhär? Jag minns inte längre hur det började. Jag minns inte när jag gav upp och lät kroppen bestämma över mitt liv. Det enda jag vet är att jag sitter här, med min nya livsstil, och måste inse att det är en del av mig nu. Att "sjukdomen" och jag hör ihop. Jag är magens bästa vän, jag låter den vinna.