Det finns två dagar i mitt liv som jag önskar att man kunde sudda ut. Två dagar som föralltid kommer vara två av mina värsta dagar. Jag tänker inte på dem överdrivet ofta, men när jag väl gör det, minns jag starkare än något hur otroligt ont jag hade. Hur hjälplös jag kände mig och hur jag just då, i dem två stunderna, inte trodde att jag skulle orka.
Den smärtan som jag upplevde, när mina föräldrar skilde sig samt när du lämnade mig, vill jag aldrig aldrig att någon annan ska behöva uppleva, men jag vet att jag aldrig kommer kunna skydda någon från det.
Kärleken gör så otroligt ont ibland, och jag hatar det. Ja, jag fullkomligt hatar det. När jag ser mina nära och kära sitta och gråta och viska att dem inte kommer orka mer, just för att någon idiot till kille har svikit dem så otroligt mycket, då hugger det till inom mig och jag vet precis hur dem känner. Jag får flashbacks och minns själv hur jag inte hade en endaste aning om vart jag skulle ta vägen för det gjorde så förbaskat ont. Jag minns hur allas röster runt omkring mig viskade att allting skulle bli bra, att allting skulle ordna sig och att jag var stark, men det enda jag tänkte var att dem inte förstod och att det inte spelade någon som helst roll om allt skulle bli bra eller ej, eftersom jag bara ville vara med dig. Det var dina ord jag ville höra och din hand jag ville få hålla, trots att det var du som gjort mig så illa.
Men nu sitter jag själv där, mitt emot en ledsen och förstörd vän, och ser hur hon brister ut i ännu en gråtatack. Jag vet precis vad som händer inne i hennes huvud, och det enda jag gör är att lova henne att hon är värd någon bättre, att allting kommer bli mycket bättre snart och att hon är stark, trots att jag vet hur otroligt meningslösa de där orden blir för ett krossat hjärta.
Jag tror det mest beror på att det helt enkelt inte finns ord för hur förjävligt det är och hur ont det gör, och det finns liksom ingen annan väg ur det än att fortsätta kämpa och tro på sig själv, även om det är det sista man gör i den stunden.
Det enda jag önskar är att jag skulle få känna den där smärtan istället för mina vänner, för det gör så otroligt ont att se dem uppleva det, utan att kunna hjälpa dem. Dem är värda så himla mycket bättre.
3 kommentarer:
Det gäller att ta vara på alla ögonblick! På så sätt lär man sig att inte ångra, att inte försjunka i misstag och stanna i de olyckliga motgångarna i livet.
Andras beslut kan omöjligen ändras. Att leva med det är hemskt, men kompenseras av att livet går vidare och inte förblir ett nederlag.
En vision som denna går bara att basera på erfarenhet, så att helt undvika motgångar är omöjligt. Att lära sig av sina misstag är det inte!
Du blir bättre på allt ju mer tiden går!
Åh... vad fint. Du äro allt bäst fritös<3
tack kato, men du vet vad jag brukar säga, man blir som man umgås, och du är bättre än bäst:)
Blueish; poetiskt och så sant! :)
Skicka en kommentar