Det finns ett par sådana stunder som jag aldrig glömmer. Stunder då jag knappt kunnat andas för att jag skrattat så mycket. En av dom gångerna var i Kärrtorps gymnasiums matsal. Folk började vända sig om, kolla med lite halv sura miner - men vi bara skrattade och skrattade. Vi upprepade det som var roligt om och om igen, och skrattade mer och mer. Och i sådana stunder, då förstår man inte hur man ens orkar vara olycklig, arg, ledsen eller besviken, när det är så skönt att bara skratta bort allting.
En annan gång var i din säng. Jag minns inte ens vad vi skrattade åt längre. Det jag minns är dock att det var jag som började, och först skrattade du åt att jag skrattade. Du förstod inte åt vad, och du sa att jag var galen som bara skrattade. Men sen smittade det av sig, för glädje smittar om något, och efter en liten stund låg vi där och skrattade bort minut efter minut tillsammans. Plötsligt stod din lillebror i dörröppningen och frågade vad vi skrattade åt, och om vi kunde skratta lite tystare. Vi kunde knappt svara, utan skrattade bara vidare, om möjligt ännu högre.
Nej, det finns helt enkelt inget bättre än att skratta. Skratta tills tårarna rinner.
saknar er tjejer, riktigt jävla mycket!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar