Igår kände jag mig levande igen, för första gången på cirka en månad. Jag fick lust att gå ut. Jag fick lust att skratta tills jag grät. Jag fick lust att vingla runt på Stockholms gator med alldeles för lite kläder för att vara i mitten av december, men lika kalla vänner, och skratta bort kylan.
Även om kvällen inte slutade som vi tänkt, så blev den mysig. Alldeles för mysig. Bara genom något så simpelt att få ungås med sina närmsta, bästa, vänner och skratta tills man inte vet vad man skrattar åt längre. Bara för att jag fick insupa livet igen.
Visst har vi motgångar, men jag måste försöka se dem ljusa stunderna klarare. Det är dem som betyder något.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar