Igår kom jag på mig själv med att det gått åtta dagar av december månad, och jag har varken satt mig in i julkalendern, börjat köpa julklappar eller införskaffat mig en chokladkalender. Snön ligger som ett täcke utanför fönstret, och flingorna fortsätter att falla i en rofylld takt, men jag har inte varit ute och åkt varken pulka, skidor eller skridskor. Jag har inte rullat mig i snön eller gjort snöänglar.
Förmodligen är det inte så konstigt, jag är ju arton år och någon gång blir man väl vuxen, även när det handlar om snö och allt som har med julen att göra. Jag minns dock när jag var liten och ivrigt räknade ner dagarna till julafton. Önskelistan var lång och jag köpte julklappar till familjen redan i november, mest för att jag inte kunde hålla mig.
Julen var en helg fylld av familj och umgänge, skratt och glädje. Julklapparna var såklart en del i det hela, och som barn tindrade ögonen alltid lika glatt när det var dags att öppna alla paket. Men även om jag inte förstod det då, var glädjen och gemenskapen, värmen och kärleken en enormt stor det i det hela. Jag tillhörde något, och folk tillhörde mig.
I år sitter jag och känner ångest inför julafton. Jag undrar var jag ska befinna mig för att få känna att jag tillhör någon, och jag undrar vem som kommer känna att den tillhör mig. Självklart kommer jag att vara med en del av familjen på kvällen, och vi kommer äta gott, skratta och öppna julklappar, som alltid.
Men under min barndom var hela dagen som helig. Den var fylld av spännande stunder, om det så bara bestod av en kopp glögg med lussebullar runt vardagsrumsbordet medan Kalle hoppade runt i tv-rutan. Det gick inte en sekund, då man undrade vad man skulle hitta på, för det räckte så långt att bara sitta och umgås.
Jag förstår att vi växer upp, att släkten utökas men samtidigt splittras och att vi kanske inte längre kan hålla ihop, alla, som förr. Jag förstår att jag börjar bli stor nog att ta mitt liv på eget ansvar, att ingen kan stanna hemma för att underhålla mig. För att dricka glögg med mig eller äta en jullunch innan Kalle Anka.
Men det gör ändå så förbaskat ont att inse allt detta och samtidigt behöva oroa sig för att julafton kommer vara för lång. För ensam. För onödig. Och för minnesväckande.
Kanske ska man pallra sig ner till konsum och unna sig en chokladkalender trots allt, bara för att få lite julkänslor och få någon slags längtan efter julafton, dagen som jag alltid har älskat så.
Förmodligen är det inte så konstigt, jag är ju arton år och någon gång blir man väl vuxen, även när det handlar om snö och allt som har med julen att göra. Jag minns dock när jag var liten och ivrigt räknade ner dagarna till julafton. Önskelistan var lång och jag köpte julklappar till familjen redan i november, mest för att jag inte kunde hålla mig.
Julen var en helg fylld av familj och umgänge, skratt och glädje. Julklapparna var såklart en del i det hela, och som barn tindrade ögonen alltid lika glatt när det var dags att öppna alla paket. Men även om jag inte förstod det då, var glädjen och gemenskapen, värmen och kärleken en enormt stor det i det hela. Jag tillhörde något, och folk tillhörde mig.
I år sitter jag och känner ångest inför julafton. Jag undrar var jag ska befinna mig för att få känna att jag tillhör någon, och jag undrar vem som kommer känna att den tillhör mig. Självklart kommer jag att vara med en del av familjen på kvällen, och vi kommer äta gott, skratta och öppna julklappar, som alltid.
Men under min barndom var hela dagen som helig. Den var fylld av spännande stunder, om det så bara bestod av en kopp glögg med lussebullar runt vardagsrumsbordet medan Kalle hoppade runt i tv-rutan. Det gick inte en sekund, då man undrade vad man skulle hitta på, för det räckte så långt att bara sitta och umgås.
Jag förstår att vi växer upp, att släkten utökas men samtidigt splittras och att vi kanske inte längre kan hålla ihop, alla, som förr. Jag förstår att jag börjar bli stor nog att ta mitt liv på eget ansvar, att ingen kan stanna hemma för att underhålla mig. För att dricka glögg med mig eller äta en jullunch innan Kalle Anka.
Men det gör ändå så förbaskat ont att inse allt detta och samtidigt behöva oroa sig för att julafton kommer vara för lång. För ensam. För onödig. Och för minnesväckande.
Kanske ska man pallra sig ner till konsum och unna sig en chokladkalender trots allt, bara för att få lite julkänslor och få någon slags längtan efter julafton, dagen som jag alltid har älskat så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar