Hur svårt kan det vara att älska?

Efter ett redaktionsmöte med skolans skoltidning, där jag förmodligen ska börja skriva en del, blev jag suktad av att skriva en krönika. Så här kommer en som jag nyligen skrev ihop. Åsikter uppskattas! :)

Hösten har alltid varit mörk, kall och fylld av längtan efter något annat. Något vi inte har. Även denna höst kom med stormsteg efter sensommaren, och överrumplade oss med trötthet och isolerade ungdomsliv som inte orkade ta sig ut ur lägenheterna.
Hösten vi precis lämnat bakom oss blev som en ros fylld av taggar, taggar som stack hål på så många hjärtan och lät kärleken rinna ut som blod.
Mina fingrar räcker inte till för att räkna upp alla de vackra kärlekshistorier i min omkrets som denna höst plötsligt föll likt löven ner till marken, och aldrig tog sig upp igen.
Jag får en klump i magen när jag inser hur många hjärtan som gavs bort, för att sedan bara stampas på tills det enda som fanns kvar var smulor och minnen från något förflutet.

När jag igår slog mig ner på bussen påväg hem hörde en tjej på bussen, (ja jag tjuvlyssnade en aning, vem gör inte?) prata om familjetrubbel som satte hennes vardag i spel, och jag insåg att de ungdomskärlekshistorier som tagit slut i min omkrets förmodligen inte varit något revolutionärt i jämförelse med alla de familjer som jämt och ständigt faller i biter i dagens samhälle. Samtidigt spelar det kanske ingen roll om man är arton eller fyrtio år, faktumet att någon slutar älska är fortfarande detsamma.

Kärleken är något vackert som alltid kommer stå mig nära och värma mitt hjärta. Även om jag inte aktivt tar del av den för tillfället, tittar jag passivt på och drömmer mig bort till nästa romans som ska ta plats i mitt liv.
Folk som känner mig börjar dock förmodligen tröttna på mitt tjat om hur hemskt det är med skilsmässor, vilka konsekvenser det kan innebära och hur mycket jag avskyr detta fenomen. Att statistiken ökar gör mig endast om möjligt ännu mer hatisk och förbannad.
Ibland har jag bara lust att skrika ut till hela världen: Fortsätt älska era idioter, hur jävla svårt kan det vara?
Samtidigt inser jag att mina föräldrar uppenbarligen är två av dessa idioter, och även om budskapet fortfarande är detsamma, ångrar jag mig och börjar på något sätt omformulera min åsikt. Det är inte det att jag inte står för vad jag tycker, nej, det handlar nog mer om att det känns osmakligt att mina föräldrar plötsligt förvandlats till idioter.
Fast är dem inte det då? Kanske håller hela världen på att invaderas av idioter. Idioter som förstör folks liv, genom att egoistiskt plötsligt få för sig att kärleken tagit slut.

Jag låter som en tjej med extremt pessimistiska framtidplaner, men ta det lugnt. Det handlar bara om hur trött jag är på att kärlekens brutala vändningar kan få sådana enorma konsekvenser i medpartens liv. Jag försöker förstå hur svårt det kan vara att fortsätta älska. Älska det som uppenbarligen betytt så mycket i hela ens liv, men plötsligt är värt att kasta bort som en rutten apelsin, för att finna något ”nytt, fräscht och orört”? Bullshit. Kom igen Sverige, fortsätt kämpa lite tack. Visa vad vi går för!