The truth is, that I miss you

För ett halvår sen flyttade min syrra till Linköping. Varje söndag i två år hade vi stånkat våra ägodelar över gårdarna för att komma till den andra föräldern. Vi skrattade åt det komiska i det tragiska. En spikmatta under armen, en ketchupflaska i högsta hugg. Vad grannarna tänkte vågade vi knappt fundera över, det var för skrämmande och skrattretande på samma gång.

Nu går jag där själv, och det som jag förut skrattade åt har blivit något pinsamt. Jag gömmer spikmattan i en påse, för det är inte lika kul att stå ut från mängden ensam.

När hon flyttade försökte jag se det possitiva i situationen. Ett eget badrum. Inget smatter på andra sidan väggen när man ska försöka sova.

Men just nu skulle jag göra vad som helst för att få dela badrum med henne igen.

Jag vet att hon är äldre än mig, och jag är glad för hennes skull att hon flyttat och fått det så bra. Hon är värd det bästa.

Men ibland blir min saknad för stor. Vi är ju bara människor, egomänniskan i oss kommer trots allt fram ibland.

En bussbiljett till Linköping? Ja tack.