Jag minns ofta när jag var liten och kände mig som alla andra. Varje gång jag blev ledsen kunde jag krypa ner bredvid dig i eran breda dubbelsäng och viska var det gjorde ont, så tröstade du mig. Och om det gjorde ont i hjärtat, eller om något låg och tyngde ner mina axlar, då hjälpte du mig att lätta på bördan och kom med possitiva, kreaktiva förslag. Vissa dagar var extra bra dagar då jag skröt om dig och hur bra du var. Ibland kunde jag till och med vilja ta med dig ut på stan bara för att få visa upp hur stolt jag var, och att det var som dig jag ville bli när jag blev stor.
Men någon gång mellan barndomen och perioden då man är påväg in i en fas som kallas ungdomen, men ännu inte riktigt där, ja, någongång då så började en förändring att visa sina första tecken. Kramarna var inte längre lika självklara och timmarna inne på mitt rum med musik blev allt fler. "Det är tonåren" brukade jag tänka för att lugna mig själv och på något vis få känna mig normal och som alla andra igen, trots att jag innerst inne visste att det berodde på något helt annat än tonåren.
Idag önskar jag bara att jag kunde bli ett litet barn igen, som vågade visa vad det kände och som tog den plats det förtjänade och ville ha. Jag vill ha en famn att krypa in i när luften i mitt rum blir för tryckande om nätterna eller när fjantiga små problem blir till världskrig i min hjärna. Jag vill att du ska se på mina nuförtiden genomskinliga ögon när något är fel.
Men problemen har blivit vardag, och de äter sakta upp oss inifrån. Det gör ont ibland, då de tuggar för hårt, men för det mesta går det oberört framåt, sakta men säkert. Vi har ett band som omöjligt kan ätas upp, frågan är om, och i så fall när, bandet kommer tappa sin betydelse?
Jag minns när jag var liten och kände mig som alla andra. När jag hade en dubbelsäng att krypa ner i och viska att det gjorde ont. Just nu skulle jag göra vad som helst för att få en sådan dubbelsäng igen, med en likadan dig bredvid mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar