Nyligen hemkommen från skolan. Tre timmar då vi satt och lyssnade på varandras livshistorier vi skrivit om personer med funktionshinder. Så. himla. intressant. Så himla berörande, fascinerande, skrämmande. Jag satt med gåshus rakt igen.
"Underförstått satt hon och erkände att det hade varit bäst för allas skull om hon inte hade fött sina två barn."
"Vid tio års ålder började han kröka."
"I två år blev hon utnyttjad sexuellt. Hade hon haft sin diagnos när han fick domen hade det sett annorlunda ut idag."
Tre av de citat under dagens seminarium som fick hela min hud att knottra sig. Så extrema livsöden. Så starka individer som tar sig igenom saker de flesta av oss aldrig skulle klara av, orka. Påväg hem satt jag på tunnelbanan och strittade stint ut genom det svarta fönstret. Jag tänkte att jag också vill ha mitt liv nerskrivet i en livshistoria. Jag tror man uppfattar saker på ett annat sätt och kan se dem från ett annat perspektiv när de hamnar i ord och man plötsligt kan se dem med egna ögon, på ett vanligt vitt papper. Jag fick en dröm att någongång skriva en bok, en bok om allt man upplevt. Ingen censur, inga tankar på vad man får och inte får skriva. Bara ärligt, om hur man själv uppfattat sitt liv och de saker som kommit i ens väg. Både bra och dåliga. Samtidigt vet jag att det jag har i bagaget inte är något häpnandsväckande, ingenting av stort intresse för omgivningen. Men kanske är det värt att lägga ner tid och energi på det - om det skulle göra nytta för en själv. Och kanske, kanske kunna hjälpa någon liten stackare där ute i det oändliga. Någon som möjligvis upplever samma sak som man själv en gång gjorde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar