Om vad vi hann och inte hann, och allt som aldrig blev

Jag kunde aldrig riktigt gråta över dig, inte sådär hysteriskt så man knappt vet hur man ska kunna le igen. Jag låg aldrig nerbäddad i sängen och kollade ut på världen som fortsatte där utanför trots att tiden där inne stod stilla, som jag gjort de andra gångerna. Jag skrev inte hundratals texter om hur du plötsligt borrat ett obotligt hål i mig när jag som minst anat det. Jag undrade aldrig hur jag skulle ta mig vidare eller klara mig utan det som tillhört oss. Jag försökte aldrig ifrågasätta ditt val eller höra av mig efteråt i hopp om en ändring.


leloveimagen

Kanske är det därför jag aldrig lyckats handskas med minnena. Jag har inte förmått mig att bearbeta oss, trots att månad efter månad har passerat. Istället har jag stängt mina ögon för det som kännts konstigt och ovant, det som haft med oss att göra, och jag står ännu kvar på samma ruta. Den kärlek jag ständigt är beroende av men förtillfället inte får från någon, den som jag tidigare fick av dig, får jag istället genom att minnas. Minnas alla kvällar, alla nätter, alla bruna lockar, alla skratt, alla soliga dagar med glass och fågelskit, alla utekvällar med öldruckna ögon och kyssar, alla omtänksamma sms, alla stunder i köket, alla skämt. Allt. Men samtidigt inget.

Jag kan varken ta ett steg fram eller bak, för ingenting av det skulle göra någon skillnad. Och jag sitter i min ensamhet en vanlig söndagskväll och undrar hur man gör för att sluta bry sig. Jag inser att när man inte låter smärtan komma ut i form av tårar eller ilska, bygger den ro och stannar mycket längre än den fått tillåtelse till. Omedvetet. Kronisk jävla förvirring kring något som avslutats för alldeles förlänge sen. Något som egentligen var så jävla fel att det inte var värt att kämpa för.