Kan någon ge vad du ska ha, vill någon se vad du har sett

En lärares ögon på andra sidan bordet som är seriösa och fokuserade tittar rakt in i mina. "Sök journalisthögskolan. Det är mitt enda råd till dig. Man ska aldrig ge upp sina drömmar!"

Lycka och glädje. Livslust. Kompensation. För alla de gånger som en annan lärare tryckt ner mig så långt ner att jag knappt fått luft att andas, som sakta krossat mitt hopp och förvandlat det till tårar. Han, vars enda mål har varit att förstöra mina drömmar, göra ljuset till mörker och få mig att se alla mina starka sidor som svaga. Nu spelar det ingen roll vad han säger mer, vad han sätter för betyg. Jag vet innest inne att jag hela tiden gjort mitt bästa. Och jag vet innest inne, att han inte ser mig för den jag är. Jag vet att jag har vunnit.

Jag har fått bekräftelse på mitt största intresse, fått beröm och självförtroende. Av en proffisionell, alldeles för bra lärare. Även om jag inte kommer göra något av detta vet jag att jag en gång i tiden, på gymnasiet närmare bestämt, träffade någon som trodde på mig. Någon som kunde se en framtid för mig som journalist.