Det hela började för tre år sedan. En väldigt nervös sextonårig flicka tog tunnelbanan till en okänd förort. Hon klev med darriga steg in i en okänd stor skola och mötes av en svärm lika nervösa elever innanför dörrarna. Vissa med en kompis vid sidan, andra precis som hon - ensamma och förvirrade.
Jag bestämde mig från första början för att visa min modiga sida och inte ta ett steg tillbaka, för man får ingenting tillbaka om man ingenting ger. Därför började jag direkt prata med en tjej som stod för sig själv bredvid mig. Det visade sig konstigt nog att hon endast bodde tio minuter ifrån mig, att jag kände igen henne när jag kollade närmre och att vi senare skulle bli väldigt tajta.
Allting rullade på så bra. Ett gäng sköna tjejer fann varandra i skrattattack efter skrattattack. Nollning, insparksfest, håltimmar och poängjakt i skolan - jag trivdes mer och mer. Det var för bra för att vara sant. Ordagrant.
Den vackra tiden följdes av tårar, ilska, panik, lite mer tårar och slutligen insikten - jag tvingades ta konsekvenserna av era handlingar. Möten hos syon tog kraften ur mig. Jag vet att jag skrivit det här tusen gånger, men jag vill på något sätt få folk att inse att ibland måste man ta chanser, för sitt eget bästa. Man måste gå på magkänslan, även om det tar emot. Jag gjorde ett svårt val, och det blev så himla bra.
Ändå har jag lärt känna så mycket folk på vägen, som jag aldrig skulle fått kontakt med om jag inte vågat gått den väg jag faktiskt gick.
Jag tog chansen och sökte den okända skolan trots att det var osäkert kort, och självklart kan man anse att jag drog en nitlott som tvingades byta skola i slutändan, att jag drog en nitlott och hamnade så fel. Själv anser jag att det inte kunnat blivit mer rätt, jag känner att jag inte kunde hamnat mer rätt. Mitt år i kärrtorp baserades på ren lycka och massvis med skratt. Nytt folk, precis sådant folk jag letat efter. Jag har mött så himla fina människor på vägen, jag har upplevt en tonårskärlek som gjorde mitt hjärta en aning starkare på erfarenheter, jag tog egna initiativ och eget ansvar för att själv se till så jag fick det möjliga bästa och jag vågade, två gånger, gå in själv i ett klassrum där det mesta var totalt okänt, med en lika okänd och ostabil framtid framför mina fötter. Det kunde gå åt helvete, men det kunde lika gärna bli så bra.
Och allting blev så himla bäst.
Om tre veckor tar jag studenten, efter tre år av slutlig lycka och trivsel. Tre år av nya kontakter och vänner, erfarenheter, breakdowns som gett mig styrka och mod samt tre år av hopp, hopp på att framtiden alltid löser sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar