Skolan äter upp alla inifrån och mitt sociala liv blir för tillfället mindre och mindre. Idag hade jag utvecklingssamtal och jag fick respons på att min ilska inte var förgäves, det här är inte okej. Det värsta är att vi inte finner någon utväg. Läraren är kvar, oavsett hur mycket jag skriker, stampar och slår. Han är kvar, som en fästing som bitit sig fast och envist vägrar sluta spruta in äckliga gifter i våra liv. Jag vet snart inte vart jag ska ta vägen. Vad gör man, när man redan gjort allt man kan?
Folk tycker förmodligen att jag borde strunta i allting och låta det vara, snart går jag ut skolan och problemet faller därmed ur mitt liv. Men det är inte så enkelt. Sånt här gör mig upprörd, förbannad, vansinnig. Jag tänker inte låta honom förstöra ytterligare några elevers sista skolår, bara för att folk inte vågar säga emot. Sen när tog fegheten över samhällets ungdomar?
Kylan som härjar utanför mitt fönster gör inte saker lättare. Jag blir irriterad så fort jag stoppar tån utanför dörren, och det hjälper inte hur mycket kläder jag än tar. Jag vill ligga nedbäddad föralltid. Ljuset i allt mörker är att körkortet är uthämtat. Jag har suttit i bilen själv och kört runt med musiken på hög nivå. Det är frihet all over.
Problemet är dock att kylan tränger sig in även i mitt rum. Till och med ända in i själen.
Jag behöver någon som värmer mig i stunder som dessa. Var tog du vägen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar